Novell 1
You've got the butterflies all tied up.
Don't make me chase you.
Even doves have pride.
Linn, har du någonsin sett duvorna som försöker flyga till skyn trots kedjorna runt deras fotleder? Har du sett rädslan i deras ögon när de desperat försöker fly från verkligheten? Linn, har du det? Har du prövat dina vingar själv än, eller är du lika fastkedjad som duvorna?
-Linn, är det något som är fel, fungerar din värld?
-Min värld föll samman långt innan jag hann inse om de någonsin fungerat.
-Varför är det så, Linn?
-Jag vet inte, jag vet ingenting.
Såg du när världen gick sönder, eller hade du fullt upp med att måla dina lösnaglar svart/cerise? Hann du se din egen spegelbild innan du föll ner för stupet eller var ångesten det sista du såg? Linn, dina naglar är sönderbitna nu, eller hur? Men det var väl inte du som bet ner dem, du biter ju inte på naglarna.
-Vad är det som gör dig så ledsen, Linn?
-Jag är inte ledsen.
-Inte?
-Nej, jag är deprimerad.
Linn, jag vet att du också var lycklig, förut, innan du slutade se färger och allt blev vittsvart (svartvitt). Jag kommer ihåg när du och jag var i Stockholm för första gången. Du hade precis fyllt 15 år och kunde inte förstå hur stort något fick vara. Och jag kommer ihåg första gången jag såg dina skärsår, rädslan att förlora dig.
-Linn, skär du dig mycket?
-Nej.
-Men, du har ju sytt 13 stygn nu! Är inte det mycket?
-För dig kanske, men för mig är det bara ett bevis på att jag aldrig kommer bli fri.
Linn, du brukar ju bara sitta där och stirra in i väggen, för du säger att den kan tala med dig nu, är det sant? Vad säger den då? Jag önskar att jag kunde få vara med i din värld och se det som sker när jag blundar, för det är så mycket jag inte vet än, Linn, så mycket jag aldrig kommer få veta. Du säger att du sparar dina skärsår i en burk och klistrar på dem när allt gör ont, är det så?
-Linn, vad är det du inte fattar?
-Jag förstår allt, men du verkar inte förstått att jag heter Linn.
-Vad menar du nu?
-Du upprepar det ju hela tiden.
-Stör det dig?
-Ja.
-Varför då?
-För Linn är död.
Och Linn, du har sett duvorna nu, eller hur? Sett hur de kämpade för att komma loss? Men Linn, de är fria nu, de har flugit till skyn. Jag vet att det var du som släppte loss dem, fast ägaren blev arg och slog dig, jag vet att det var du. För du vill inte att någon ska ha det som du.
Don't make me chase you.
Even doves have pride.
Linn, har du någonsin sett duvorna som försöker flyga till skyn trots kedjorna runt deras fotleder? Har du sett rädslan i deras ögon när de desperat försöker fly från verkligheten? Linn, har du det? Har du prövat dina vingar själv än, eller är du lika fastkedjad som duvorna?
-Linn, är det något som är fel, fungerar din värld?
-Min värld föll samman långt innan jag hann inse om de någonsin fungerat.
-Varför är det så, Linn?
-Jag vet inte, jag vet ingenting.
Såg du när världen gick sönder, eller hade du fullt upp med att måla dina lösnaglar svart/cerise? Hann du se din egen spegelbild innan du föll ner för stupet eller var ångesten det sista du såg? Linn, dina naglar är sönderbitna nu, eller hur? Men det var väl inte du som bet ner dem, du biter ju inte på naglarna.
-Vad är det som gör dig så ledsen, Linn?
-Jag är inte ledsen.
-Inte?
-Nej, jag är deprimerad.
Linn, jag vet att du också var lycklig, förut, innan du slutade se färger och allt blev vittsvart (svartvitt). Jag kommer ihåg när du och jag var i Stockholm för första gången. Du hade precis fyllt 15 år och kunde inte förstå hur stort något fick vara. Och jag kommer ihåg första gången jag såg dina skärsår, rädslan att förlora dig.
-Linn, skär du dig mycket?
-Nej.
-Men, du har ju sytt 13 stygn nu! Är inte det mycket?
-För dig kanske, men för mig är det bara ett bevis på att jag aldrig kommer bli fri.
Linn, du brukar ju bara sitta där och stirra in i väggen, för du säger att den kan tala med dig nu, är det sant? Vad säger den då? Jag önskar att jag kunde få vara med i din värld och se det som sker när jag blundar, för det är så mycket jag inte vet än, Linn, så mycket jag aldrig kommer få veta. Du säger att du sparar dina skärsår i en burk och klistrar på dem när allt gör ont, är det så?
-Linn, vad är det du inte fattar?
-Jag förstår allt, men du verkar inte förstått att jag heter Linn.
-Vad menar du nu?
-Du upprepar det ju hela tiden.
-Stör det dig?
-Ja.
-Varför då?
-För Linn är död.
Och Linn, du har sett duvorna nu, eller hur? Sett hur de kämpade för att komma loss? Men Linn, de är fria nu, de har flugit till skyn. Jag vet att det var du som släppte loss dem, fast ägaren blev arg och slog dig, jag vet att det var du. För du vill inte att någon ska ha det som du.
Kommentarer
Trackback
