jenna

In this weary heart
where there's a bird, so shy
but one of these days that
bird will learn to fly.



Linn, duvorna springer skrämda omkring på stora torget i jakt efter något att äta och jag vet att du var där igår kväll för att lägga ut fågelfrön, jag såg dig. Men vinden har redan hunnit ta dem, så duvorna hann inte få dem, precis som du, Linn, du fick din chans, men hann inte ta den.

-Linn, varför skär du dig?
-För att få kontroll.
-Kontroll över vad?
-Mig själv.
-På vilket sätt då?
-För att få veta om jag lever eller ej.

Linn, du är född på en torsdag, torsdagen den 29 februari, eller hur? Egentligen skulle du inte finnas idag, Linn, för du var ett sådant där barn som föddes för tidigt men som ingen trodde skulle överleva, du var så liten. Jag vet det, för jag var där, jag är alltid vid din sida.

-Linn, vad är det som är så jobbigt?
-Det är inget som är jobbigt.
-Inte?
-Nej, det är inte det. För ångesten och paniken gör inte mig något längre, det är en del av mig nu, jag vore inte jag utan det.

Jag tror din favorit låt är ”unforgiven” med Metallica, har jag rätt? Du brukade alltid lyssna på den när du var hemma, och jag kommer ihåg hur du brukade sjunga, med den vackraste röst som någonsin uppfattats och jag är avundsjuk på dig, för du är skönhet. Men du glömde din röst hemma, Linn, eller hur? För du har inte sagt ett ord efter det att du blev inlagd, du är så tyst.

-Linn, vet du vilken dag det är?
-Nej.
-Vet du vilken månad det är?
-Nej, inte det heller.
-Men vet du inte ens vilket år det är?
-Nej, jag vet inte ens det.

Du var aldrig ett sådant barn som jagade duvorna bara för att se de flyga iväg i paniken, du brukade prata med dem, och jag tror de svarade, för du brukade le så nöjt när du pratat med dem, du brukade vara så lycklig, duvorna gjorde dig lycklig. Är det fortfarande så, Linn? Pratar du någonsin med duvorna nu för tiden? Jag vet att du brukar sitta i korridorens största fönster och spana efter duvorna. Dina händer har lämnat avtryck på rutan och jag tror att duvorna kanske flyger fram till dig ibland, och nickar, för jag har sett dig le, Linn, jag har sett dig le.

-Duvorna är viktiga för dig, eller hur Linn?
-Ja, livsviktiga.
-Varför då?
-För mig är duvorna frihet, det enda jag saknar.

Jag brukar sitta i ditt fönster, och kolla om mina händer bara kanske passar i dina, de gör de inte, inte alls. Du har så stora vackra ögon Linn, så nyfikna men samtidigt så skräckslagna och fängslade, för det är precis vad du är, fängslad. ”Friheten är det enda jag saknar” skrev du med blod från dina armar på den vita sjukhusväggen i förra veckan, och det står kvar Linn, precis som du, du är kvar här, mot din vilja. Och Linn, jag vet att du vill flyga iväg, som duvorna, men jag tror inte det är din tur än.