jenna

berätta; hur känns det att inte
kunna påverka mig längre?
hur känns det att veta att inga
av dina charmiga repliker
kan få mig på fall mer?
(men just det! du vet ju inte!)

för du tror ju fortfarande att
dina leenden smälter mig,
att jag blir glad varje gång du ringer,
att jag prioriterar bort allt för din skull.
(men egentligen är allt du får någon som umgås
med dig för att du ska sluta tjata.)

jag svarar i telefonen av snällhet,
jag ler åt dina skämt av ren godhet,
jag kollar på dina dåliga filmer av utmattning
(jag orkar inte stå emot ditt tjat längre!)
och det är rent äckel som gör att jag inte kysser dig!

för visst, vi kanske var bra,
men var är imperfekt, du vet.
det tog tid, men jag börjar inse nu att
du faktiskt inte är sådär bra som jag
brukade tycka.
men vet du?
i en rosaröd blanding av kärlek & sprit
blir till och med den fulaste, sämsta människan bra.

och jag inser nu att jag var ung & dum,
men jag var blåögd & kär.
en tonåring på jakt efter liv.
du kom i min väg - och för att vara ärlig -
mer än så var det inte.

och det kvittar att vi håller kontakten,
när allt vi får av varann är ingenting.
för jag tänker inte vara någon du ringer
när promenaderna blir för ensamma,
när Hon inte längre vill ha dig,
när maten inte har någon smak.
du gör mig till ett andrahandsval.
(och tro mig, det skulle jag inte ens vara
om jag fick betalt för det.)

men hur avslutar man något som inte finns?