jenna

Det borde finnas en lag som begränsar sörjandet.
Ett regelverk som säger att man får vakna i tårar,
men inte längre än en månad.
Att man efter 4 år och 10 månader inte ska vända sig om med bultande hjärta och vara säker på att det var hon som ropade ens namn.
Att man får räkna dagar som hon varit borta på samma sätt som vi förut räknade hennes födelsedagar.

Det är för de där få sekunderna varje morgon,
de där när man fortfarande tror att det är början på en ny dag.
Att man ska få det där samtalet och ta en fika efter skolan,
att hon aldrig försvunnit.
Om de inte vart för dem skulle jag aldrig orkat.

Min största rädsla är inte att det aldrig ska sluta göra ont,
att jag måste leva med det hela livet.
Nej, det jag är mest rädd för är att vakna en morgon och inse att jag glömt,
att jag inte kommer ihåg ögonfärgen, hur skrattet lät, hur henns kramar kändes.

Skulden när jag började skratta, utan dig.
Det är ju så, fastän man vill hålla kvar det tunga smärtsamma minnet som någon lämnat efter sig i den här världen,
så är man själv kvar.
Och livet dynamik är som tidvatten,
först verkar det inte vara någon skillnad,
men så en dag tittar man ner och märker hur mycket smärtan har frätt bort.

Kanske kommer jag snart inte att kunna lyssna till snön som faller
och höra hennes fotsteg.