jenna

för när jag kastar sten i glashus
är det jag som går sönder
inte huset
och när jag sedan flyr längs med gatorna
i en ödslig stad
förstår jag att det är först när jag stannar
som jag lägger märke till
vilka sår jag har skördat

ibland önskar jag
att jag kunde få vara den där stenen
som jag kastar, för jag borde göra något
av allt jag inte är
lita på att livet orkar med mitt lidande

men det finns inte tid för tillit
nu när jag är ingentinget
som ska ersätta alltet
och snälla;

lova mig inte en morgondag
för inget löfte svider i mig så
som det gör